ensamhet...typ...

Nu varnar jag redan här att det kommer att bli ett tungt inlägg idag.

De senaste veckorna så har tankarna snurrat ovanligt mycket i mitt huvud och jag har insett till mitt stora förtret att jag går i cirklar. Hmm underbart eller hur.... Att inse att ens vänner eller så kallade vänner inte har tid har blivit väldigt klart under det senaste året men det finns vissa undantag dock. Men trots allt så känner jag att det är dags att göra slut med alla osunda förhållanden som jag har för troligtvis så skiter väl dessa personer i om man lever eller inte. Det är inte så att jag tänker göra något dumt eller så men jag e klar med personer som inte lägger ner tid att vara ens vän. De senaste veckorna har jag varit så in i bänken ensam och det börjar kännas i kroppen och det gör att jag drömmer mig bort till ett annat liv. Att veta att man har vänner är en sak men att känna att man har vänner är en annan. Jag vill och framförallt så behöver jag vänner/kompisar som hör av sig för det är det värsta som finns när jag ska behöva ringa å störa, för så känns det för mig. Det senaste året har varit ett rent helvete på en del plan för mig. Det kanske syns omedvetet på mig att jag e tyngd över saker som jag inte kan göra ett skit åt men så är det just nu... Det är bara att leva med det...

Det känns som om vi i familjen Zetterlund behöver ett break från tråkigheter för det är så jävla jobbigt att se mina nära å kära kämpa så in i helvete för att få allt att gå ihop och det enda jag kan göra är att titta på. Förra våren/sommaren var ett halvt helvete som jag inte förrän nu kan sätta ord på då mamma var som sjukast så att säga. Att behöva pendla till och från ett sjukhus kan knäcka även den starkaste av människor. Detta är något som jag inte önskar någon men tyvärr är det en verklighet för alltför många.

Jag vet att jag inte varit uppe hos min bror sen Vincent blev sjuk men jag ska avslöja varför och det är att jag just nu inte klarar av det, jag orkar inte mer, det är bara bläää. Jag är inte så mentalt stark för att möta det utan då döljer jag mig hellre å hoppas på det bästa. Fegt ja kanske men samtidigt så ska man vara stark för alla andra och då döljer jag mina känslor så djupt som jag bara kan. Det var en sak som jag lärde mig när jag var som mest mobbad i skolan att bara försöka vara apatisk till vad folk tyckte å detta enbart för att skydda mig själv. Se bara hur det gick... Men i slutändan så blev det det enda sättet att skydda min själ. Alla murar som jag har satt upp är tack vare de mobbade mig när jag var ung och det är inte lätt att tränga genom de. Det finns några som har klarat av det och en stor eloge till er som står ut med mina små egenheter.


Till min bror med familj....

Johan å Cathrin och framförallt lilla gulliga Vincent ni ska veta att även om jag inte är hos er så finns ni i mina tankar dagligen. Speciellt den den store kämpen Vincent. Jag älskar er alla och jag vill komma upp till er men jag måste få fatta mod så att jag inte bryter ihop när jag ser er. Jag vill inte göra en repris från förra året då jag satt å bölade en halv dag pga av vissa saker, vet att ni har annat koncentrera er på. Jag kanske inte är den som pratar om mina innersta tankar så ofta vilket gör det svårt för er att veta vad jag tycker å känner... Men jag e djupt imponerad av er alla tre som kämpar på. Ni är lätt mina nya hjältar och glöm aldrig att jag älskar er och att jag e ovanligt bra på att prata en massa skit om det skulle behövas;-)

Kram på er från en oerhört stolt bror,farbror och framförallt vän...